Hej o förlåt för en extremt dålig uppdatering!! Har behövt vara lite för mig själv.
Idag dick jag nått anfall som fick mig att gråta o ignorera mina allra närmaste men jag vet dock inte varför. Jag har ingen anledning att vara ledsen men de är nått som kommer in i mitt huvud o säger att jag bara ska må dåligt.
Kan de vara för alla rasistiska saker pojkarna i min klass säger till mig? Visst har jag blivit riktigt ledsen av de, men senast fick jag ju ett utbrott som gjorde att dom inte ha sagt nå mer om de.
Är de för att min farmor gått bort? De va för runt en månad sen, och jag har inte tänkt så mycket på de efter begravningen. De känns ju ändå som att hon finns med mig.
Men de kanske är för att jag alltid blir andrahandsval? Eller att jag alltid måste leka psykolog bland mina vänner o när jag har problem är de ingen som verkligen bryr sig. Jag kanske bara tänker för mycket.

 23 oktober skulle man kunna tro va en helt vanlig torsdag, men så va de inte. Min älskade farmor dog den dagen.
Jag var ledig från skolan på morgonen för att åka till sjukhuset o kolla om jag fått astma. Påväg dit sa pappa "du vet att farmor inte ha länge kvar att leva.." Jag nickade o tänkte inte så mycket på de. Jag visste ju att hon var sjuk.
Dagen gick o allt var som vanligt. 
När jag kom hem så åt jag middag sen sprang jag upp för att spela på gitarren. Kl 18:52 kom pappa upp. Han stod vid dörröppningen o sa "du, farmor ha dött". Jag blev iskall i kroppen o visste inte va jag skulle göra. Jag satt bara o kollade tomt framför mig o kunde inte röra mig. Jag ville skrika men kunde inte men tillslut la jag mig ner o grät. Han strök mig över ryggen sen gick han ner. Jag gick ner o vid köksbordet satt Elisabeth (min bonusmamma) o grät. Hon höll om mig o vi grät tillsammans. 
Vi åkte ner till stan till sjukhuset. Vi gick genom korridorerna o stannade vid en dörr. Utanför satt sjuksköterskor o såg ledsna ut, jag tror tillome att en hade gråtit. Jag öppnade dörren o där låg min farmor. På ett bord bredvid henne var ett ljus o min faster höll hennes hand. Jag satte mig i min fasters knän o vi grät. Alla i rummet grät. Det blev tyst o jag kollade på min farmor. Det såg ut som att hon sovde. Innan vi åkte, strök jag hennes hand o sa "vila i frid farmor, jag älskar dig".
Igår var hennes begravning. När vi kom in i kyrkan låg det rosor på hennes kista. Vi gick o satte oss längst fram o min blick var bara på kistan. Alla tankar snurrades runt mitt huvud, jag blev nästan yr. 
Det blev dax för oss att lämna en ros på hennes kista. Vi klev upp o ställde oss runt den. Min faster läste upp en dikt o samma sak gjorde min kusin. Jag kunde inte hålla mig från att börja gråta, tårarna bara sprutade.
När vi satte oss igen började jag tänka på alla minnen. När jag var liten var jag mycket hos hon. Min mamma o pappa skiljde sig o pappa jobbade ofta skift, därför var det enkelt att köra mig till farmor. Vi hade alltid kul. Vi lekte med barbie, hade picknick på köksgolvet eller så bakade vi.
Min faster satt vid hennes sida när hon dog. Hon berättade att hon hade varit den bästa mamman, farmorn o mormorn o efter de hade hon somnat in. Fönstret hade varit öppet, så när hon lämnade oss flög en fjäril in o satte sig på väggen. Den var även där när jag kom.

Hejsan! Dagen har än sålänge inte varit nå vidare.
4h sömn har gjort att jag fått riktigt ont i huvudet. Stressad över ett tal jag kanske ska läsa upp på en begravning på fredag. Lärare som tvingar en att gå på promenad i en lerig skog. Kompisar som ignorera en.. Ja så har min dag varit i stort sett.
Det positiva med allt det negativa är att mina skor gick att rädda från all lera, men en negativ sak till är att de är blöta o jag måste gå till syslöjdssalen som ligger i ett annat hus 2om härifrån.

Nej nu ska jag försöka vara positiv o glad resten av dagen, eller försöka.

Ok så min bästavän blev dumpad i helgen.. Hon o hennes kille va tsm ett tag o sen flytta han 9 mil härifrån. Det jag inte fattar är hur han kan säga "jag älskar dig jag kommer aldrig såra dig" o sen 22h senare säga "jag gör slut". Kan någon förklara för mig hur de går till?
Jag o min bästavän Cornelia, gick inte i samma skola förra året men jag o hennes ex gjorde de. När han var nyinflyttad (dvs september förra året) så var vi på g. Ja, vi höll på med varann, kramades, pussades, myste tsm, ja ni förstår. Sedan blev han bara rent utsagt äcklig o idiotisk. Han kallade tjejerna för olämpliga saker o tafsade på oss, inte så roligt.
Nu iår bytte vi till en annan skola, skolan som Cornelia går i alltså. Anton, som sedan länge tbx varit en av min närmsta vänner, var oxå bästavän med Cornelias ex. Vi va med dom ganska ofta men jag höll mig på avstånd från exet o litade/litar verkligen inte på honom. Cornelia däremot föll pladask för honom.. De blev tillsammans o såklart blev jag lite avundsjuk. Jag fick inte den tid jag behövde med Cornelia.. Jag kunde inte berätta för henne vad som hände i min familj o andra saker jag behövde prata ut om. Varför inte kika? Nej de känns verkligen inte rätt att prata om sådana saker via mobilen o dessutom läste exet hennes meddelanden..
Visst va dom söta när dom väl var med varann, men när Cornelia gick på lektion o de bara var han o jag kunde han kalla mig massa saker o skratta åt mig, men de är inget jag berättat för Cornelia.
Det fanns verkligen stunder då jag hoppades på att dom skulle göra slut. Visst kan de låta själviskt men jag tyckte o tycker att hon förtjänar en mycke bättre kille.
I lördags skrev hon att han gjort slut. Olyckligtvis var jag inte hemma men jag ringde till henne o pratade om de.

Nu kanske nån tycker att de är taskigt av mig att skriva ut sånt här men jag behövde verkligen få ur mig dehär.

Välkommen till min blogg! Jag är en flicka från Norrland som gärna delar med mig av mina tankar o dagar i tonåren..
Förut skrev jag ner allt i en dagbok, men skriva för hands är nog inte min grej.
Det ska bli riktigt kul o få blogga här så ni får gärna kika in fler gånger?